Frågan i rubriken är relevant och ställs med bakgrund av att musikbranschen i stor förändrat i och med att vi i en större utsträckning använder oss av datorer och internet i våra vardagliga liv. Detta märktes först på det faktum att skivförsäljningen rasade i och med att Napster klev i som en aktör i branschen – plötsligt fanns det ett nytt sätt att lyssna på musik; ett gratis sådant vars skalv vi fortfarande känner av idag. Numera heter Napster istället Spotify och bygger på samma princip; musik blir gratis ( finansierad av viss reklam) och artister får hitta andra vägar för att överleva. Borta är de gamla goda tiderna då en artist eller en grupp kunde släppa en skiva och därefter skörda frukterna av försäljningen under flera år.

Numera har dessa artister istället fått inse det faktum att allt färre väljer att betala för musik och istället fått ge sig ut på vägarna då turneér trots allt fortfarande genererar en del pengar. Där har vi en del av förändringen och om vi istället ser på musikens utveckling så ser man även där en tendens gällande både inriktning och man kan även se vissa konsekvenser av denna utveckling.

Om vi här ger ett litet exempel på vad vi menar så har det i en allt större omfattning blivit möjligt att på egen hand, från sitt sovrum, producera och nå ut med sin musik.

Vi kan här tänka på olika DJs som över en natt blivit kända – Aviici, Swedish House Mafia etc – som via billiga program på internet kan skapa sin musik och lägga ut den direkt utan mellanhänder. Det handlar alltså om att musiken i sig kommit att förändras – det finns allt färre manliga artister som som står på en scen med en gitarr och surmulet sjunger ut sitt hjärtas sorg; den genren är daterad och ingenting som dagens ungdomar är intresserade av. Gitarrer, trummor, saxofoner och andra fysiska instrument har således blivit ersatta av ren elektronik där man kan framkalla samma typer av ljud på sin dator – utan att behöva lära sig att spela.

Konsekvenserna av detta kan man bara se på hur exempelvis en musikaffär i dagsläget har det svårt att överleva rent ekonomiskt. Ser man tillbaka några år och tar Stockholm som exempel så fanns det där i stort sett en musikaffär i varje kvarter – ställt då mot idag då kanske en tredjedel finns kvar. Framtiden ser – tyvärr för dessa musikaffärer – även den väldigt mörkt ut. Visst – det kommer alltid att finnas ett behov av att sälja instrument och det kommer inte att helt upphöra att personer vill lära sig att spela fysisk musik. Mycket tyder dock på att denna trend är ihållande och expansiv – med datorer kan man nämligen till ett billigt pris framställa samma typer av ljud utan att lägga ner lika mycket tid på att lära sig.

Det finns både gott och ont i detta – att lära sig musik och kunna nå ut med denna direkt är en fördel som påminner mycket om en annan musikgenre; nämligen punken. En slags gör-det-själv-musik som strider mot de rådande normerna och som fungerar som en slags spark mot hela etablissemanget som därigenom måste hitta andra vägar. För mellanhänderna – exempelvis en musikaffär – blir det tuffare att hitta vägarna till framgång; det går att driva en sådan i dagsläget, men mycket tyder på att denna utveckling är en slags sista spik i kistan för detta område.

Är exklusivitet lösningen?

Om vi återgår till skivindustrin och drar paralleller mellan en skivaffär och en musikaffär så kan lösningen ligga i hur de hanterat den uppkomna situationen. Om man ser till exempelvis en skivaffär i Stockholm så kan man direkt säga att en en överlevande sådan har tvingats till att erbjuda unika produkter och nischat sig enbart till de som fortfarande är villiga att betala för sig – samlare, audiofiler och allmänna entusiaster – och sälja enbart skivor som har ett värde.

Därför har man där sett att exempelvis cd-skivan i dagsläget är hopplöst daterad och att man inte säljer denna i samma omfattning som man gjorde under 1990-talet; istället har man återgått till att sälja vinyler och enbart värdefulla sådana. Bob Dylan, Neil Young och Beatles med förstatryck- och utgåvor har ett stort värde och det finns alltid många som är villiga att betala dyra pengar för att få sådana i sina samlingar. Det vi menar är att en skivaffär i Stockholm snarare säljer kvalitet än att fokusera på kvantitet – något som faktiskt gjort dem ganska lönsamma.

Med detta och med en linjedragning till en musikaffär i samma stad så kanske fokus i en sådan ska läggas på mer exklusiva gitarrer, bättre pianon och rejälare trumset – saker som de musikintresserade entusiasterna fortfarande vill ha och är villiga att betala för. Man nischar sig mot de som har råd och hoppas att detta ska öka lönsamheten på samma sätt som skett för en del skivaffärer i Stockholm. Att framtiden ser tuff ut, det råder det dock inga som helt tvivel om. Det är trots allt inte vanligt att en medelålders man köper en ny gitarr varje månad på samma sätt som samme person köper en vinylskiva, eller hur?

Tiderna förändras – för att travestera ovan nämnda Bob Dylan – och den enda chansen man har är att så gott det går följa med i utvecklingen. Att datorer och internet tagit en stor del av musicerande ungdomar är ett faktum som vi får leva med; på gott och ont.